Det finns många varianter och lösningar och konstruktioner av gröna tak, ofta rikligt illustrerade, sök och ni ska finna. Gröna Tak-handboken som togs fram 2017 är fortsatt standardverket men idag finns mer erfarenhet som kompletteras grundinformationen. Moderna gröna tak är fortsatt ett relativt nytt fenomen men även om bra gröna tak är bra på många vis, är takytorna få och små relativt andra naturbaserade lösningar. Det också väldigt få befintlig tak som är lämpade och i princip är gröna tak endast intressant vid nyproduktion.
Att tänka på
Gröna tak uppmärksammas mycket som en lösningar för att förbättra luftkvalitet och medverka till att ta upp koldioxid, men är inte någon patentlösning. Fördelarna är fler men man måste komma ihåg att gröna tak är konstruktioner som behöver både teknisk och biologisk skötsel om de ska fungera som det är tänkt.
Gröna tak är inget för privatvillan eller hus med sadeltak, risken och kostnaden för läckage talar emot och det finns många möjligheter att göra fel. Tänk bort det alternativet, speciellt gäller det den som saknar erfarenhet av att konstruera gröna tak. I själva verket är kunskapsnivån relativt liten i Sverige med bara några få erfarna aktörer. Landskapsarkitekter kan rita estetiskt snygga bilder men när det kommer till konstruktionen handlar det om att skapa ett fungerande och effektiv systemlösning som kombinerar teknik och biologi. Det ytterst viktigt att skötseln fungerar på ett effektivt sätt.
- Taket, bjälklaget, måste kunna bära tyngden av det gröna.
- Idealt helt platt med en fungerande avrinning men en maximal lutning är 5? grader funkar.
- Bevattningen är en kritisk fråga och ett riskmoment för takets levande delar
- Brandrisken och risken för spridning måste övervägas.
Upphöjda vegetationsytor är mer utsatta än motsvarande på marken, på ett tak är det blåsigare, torrare, mer sol och kraftiga regn. Små nära-marken-tak, över t.ex. cykelställ, kan det funka på om man kan bevattna taket med en slang när det behövs.
Skötsel
Om det i längden ska vara någon nytta för den biologiska mångfalden behöver man anlägga ett "biotoptak" som har större chans att överleva än andra och tunnare varianter. Tekniskt handlar det om förmågan att behålla vatten och med ett tjockare växtsubstrat skapas möjlighet att plantera större buskar och mindre träd och att hålla mer mikrosystem levande.
Det är också avgörande att välja rätt substrat och växter som klarar utsatta lägen. På tak och andra upphöjda vegetationsytor måste bevattningen fungera och det är sällan kostnadseffektivt att pumpa vatten högt upp till ett tak.
Substratdjupet på ett högre beläget tak ska i genomsnitt för hela taket vara minst 120 mm. Det innebär att det kan variera som minst 100 mm till upp till 300 mm beroende på gestaltning. Systemlösning och läge avgör om det krävs ökat eller minskat behov av substrat. Hustak som ligger lågt beläget, dvs max 2 våningar kan klara sig med ett substratdjup på 5–6 cm om det finns tekniska vattenhållande lösningar. För att kunna tillgodoräkna sig en GYF-faktor krävs ett substratdjup om minimum 50 mm.
Grunda växtbäddar skapar en monokultur hos sedumarterna och få arter överlever efter några år. På vissa takytor kan istället skapas som viktiga boplatser för insekter och stötta den biologisk mångfald. För extensiva tak med stenig stäpp, äng eller andra taklandskap med en mångfald av växtarter, då skall delar av taket sektioneras med substratdjup om minst 150 mm.
Flera olika projekt, Grönatakhandboken, Soda (Rise), Blue Green City Lab (IVL) har tagit fram information om olika dagvattenlösningar (se bilagor och länkar).